När jag säger till andra att jag är adopterad.Så blir nästan alltid responsen:Åh, vad du måste vara älskad el åh, vad dina föräldrar måste ha varit glada när de fick hämta dig.....

Nej, är svaret på båda kommentarerna. El fel, min pappa var jättelycklig.Min mamma ville inte alls mig...

Detta kom fram när min pappa gick bort fö11 år sen.Då hittade jag nämligen alla papper inför min adoption.Hemutredning och psykologsamtal satt så fint insatta i en pärm.

Men innehållet var som en stor käftsmäll.

Min egen mamma satt och sa till psykologen att hon inte ville ha barn eg, absolut inte en dotter och absolut inte ett färgat barn....

I hemutredningen så framgår det att personalen misstänker att det finns en del alkohol i hemmet, men att hemmet ändå är välskött och ingen av föräldrarna verkar påverkad på nåt sätt...

Och trots detta så fick mina föräldrar ok att hämta mig....

Var det så på 70-talet att den som hade ekonomi för det gled mellan fingrarna på adoptionsbyråerna och myndigheterna ?

Hur kunde man låta det ske är en fråga som ofta snurrar i mitt huvud , och varför var det inte nån i ett senare skede av mitt liv som grep in?

Allt detta har gjort att jag har utvecklat en mentalitet som hela mitt liv gjort att jag ställt mig på de svagas sida, och jag hatar orättvisa mer än nåt annat....

För jag är själv en sån person , svag och har fått växa upp en sjukt orättvist miljö.

Men jag är svag i hjärtat.Skulle ni möta mig ute i livet , så skulle ni förmodligen tänka.Shit, vilken stark tjej.....

Men innerst inne är jag bara ett vilset barn som ofta gråter mig till sömns....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Premiär för mig här på Bloggplatsen. I ärlighetens namn så gör jag detta mest för min egna del.Men är ni några som hänger med så är det givetvis jättekul. Detta kommer dock inte att bli nån feelgod blogg...Snarare kanske jävligt tung, men länge h...